e m m a . h o l d e n

Det finaste som finns är den blicken.
Blicken som säger att det är du och jag nu.
Du vet den där blicken som ges under lugg.
Den blicken som får hjärtat att dunka lite för fort
och ögonen att tåras.
För den blicken påminner hur ont det gör
när det tar slut.
För allt tar slut.
Någon gång.
Den där jävla blicken inte går att sudda bort
när jag ska sova ensam i min tomma säng med svarta lakan
och jag inte kan sluta tänka på dig fast klockan är alldeles för mycket.
Blicken som inte går att stänga av.
Jag hatar den blicken. Jag älskar den blicken.