e m m a . h o l d e n

Det fanns en fläck i högra hörnet av taket mindes hon. Hon kunde den fläcken utantill: Varje nyans och färgskiftning och hon visste precis vart konturerna böjde sig. Var det en kaffefläck, eller kanske utsmetat snus? Just den fläcken hade hon i alla fall stirrat på i en halv oändlighet och samtidigt lyssnat till hans flämtande andetag som sakta börjat bli regelbundna igen.

Hans hud hade varit brännhet mot hennes svala lår och handen svettig med fingrarna flätade i hennes. Hon hade inte vågat vända huvudet och möta hans blick utan bara fortsatt stirra upp i den där jävla fläcken. Nej hans blick skulle hon inte klara av. Såg han glad eller besviken ut, eller såg han ut precis som vanligt? Ingen av dem kanske var vanliga längre. Inte efter det här. Hon kände att hon var sig själv, samma gamla sextonåriga tjej som alltid fnittrade nervöst när hon tänkte på honom och som tyckte om att doppa pepparkakor i mjölk. Men något med henne kändes ändå så annorlunda. Så nytt. Och hon var rädd för att han också skulle vara annorlunda, någon ny.

En bh låg slängd över fåtöljen, kläderna i en hög på golvet och strumporna hade han inte ens hunnit få av. Men det skulle hon inte lägga märke till förens han mumlat att hon kanske borde gå nu för klockan var mycket och mamma kommer nog komma hem snart. Först då skulle hon våga dra ett djup andetag och möta hans blick. Hon skulle inte se någonting annorlunda i den. Inget nytt men inte heller något vanligt eller bekant. Hans blick skulle inte säga henne någonting.