e m m a . h o l d e n

Det är synd att en blogg inte är som en riktig dagbok egentligen. Det finns ju så mycket jag vill skriva och berätta för er som har hänt under dom här åren som jag har bloggat men inte kan eftersom att det finns rätt många som på ett eller annat sätt läser bloggen och antagligen skulle bli lite anti. Hårt men sant. För jag vill kunna berätta om misslyckade ragg och helt vrickade killar som kört med Italiano-repliker eller om snefyllor som varit så hystieriskt roliga att jag fortfarande skrattar så att jag kissar på mig när jag tänker på dom.

Fast ärligt talat gott folk, så kommer jag inte kunna hålla mig. Jag har suttit i timmar och snackat failures med mina kompisar så det är ju inte mer än rättvist att ni också får veta lite. Jag har bara en förmåga att sätta mig i helt sjuka situationer och ta del av knäppa händelser helt enkelt. Men en del kan jag väl berätta. Börjar lite fint.

Exempel: Nu på sportlovet hamnade jag på en lokalfest i närheten av mitt hem som senare via vilda taxiresor med folk jag aldrig träffat förut ledde till en efterfest inte allt för långt bort. Stämningen var på top, jag dansade i timmar med ett par sköna tjejer och hade på min min sprojlans nya snortighta Weekdays-kjol och kände mig pretty damn sharp. Men sen när klockan visade tidig morgon så sa jag och dom sköna tjejerna hejdå till alla och sällskapade mot nattbussen. När vi väl stod nere vid busshållsplatsen och väntade så passade vi på att kolla igenom kvällens bilder. Allt var frid och fröjd men efter den sjuttioelfte bilden gör vi en upptäckt: Någon hade fotat sin leguan. Och inte bara en bild, utan i 18 olika vinklar. Det var en jäkla upplevelse, minst sagt.