e m m a . h o l d e n

Sitter på sängkanten i t-shirten som luktar precis som honom: kanel och något som inte går att sätta fingret på. Något som doftar så otroligt gott.

Drar djupa andetag.

Det är mörkt utanför. Bara gatlyktorna lyser in. Dansar på min vägg.

Lugnar pulsen.

Trycker ut min medicin och mina vita små sömntabletter i handen och tittar på dem. Vet redan att de smakar illa och att smaken kommer sitta i halsen oasvett om de sköljs ned med vatten, juice eller vin.

Slänger snabbt in dem i munnen, tar en klunk vitt och sväljer med kisande ögon.

Äckel.

Smäller ner glaset i bordet så att vinet skvätter över och bildar pölar över mitt fläckiga sängbord.

Suckar.

Lutar mig tillbaka bland kuddarna och rullar in mig i täcket.

Somna då.

Sätter händerna för öronen och räknar mina hjärtslag i väntan på att få försvinna bort.

Blundar. Påminner mig själv att andas. Jag glömmer så lätt.

1, 2, 3... 26, 27, 28...

Somna då!

Efter en evighet (48 slag) ger jag upp.

Ringer babe bara för att få höra hans andetag i luren. Efter 1 timme, 43 minuter och 6 sekunder lägger jag på.

Rullar runt i sängen 7634283 gånger. Ligger inte bekvämt.

Andas. Måste komma ihåg att andas.

Snälla somna.

Vänder på kudden. Suckar.

Dricker upp det som är kvar i glaset. Det var inte så mycket.

Lägger huvudet mot kudden igen

och efter ett tag, den underbara dimman.

Blir ett ton kilo tung i kroppen.

Ljupa andetag nu. Inte öppna ögonen för guds skull!

Ligga stilla och... nej vad var det jag tänkte säga nu? Kommer inte ihåg.

Jo... Jag hatar att sova utan dig. Det går inte.

Fan.

Dimman försvann. Vaken - igen. Andas.