e m m a . h o l d e n

Jag vill tycka att jag är påväg åt rätt håll (och så är det nog också) men i natt fick jag ett sånt äckligt jävla psykbryt att jag bara ville dö. Jag grät helt hysteriskt och sparkades och slogs medan Noah höll fast mig och viskade hur mycket han älskade mig. Skrek gjorde jag också, fast tyst. Man vill ju inte störa. Och idag har jag fortsatt på samma spår. Gråtit tills kinderna svidit och det inte funnits något mer att gråta över. Suttit på huk ute i snön med ryggen mot väggen och rökt med en katt i knät. Sakta börjat bli mig själv igen. Fast jag tror att man behöver såna här sessioner för att fatta att man lever. För jag tror att jag lever mest av alla. Jag skrattar högst, gråter längst och älskar mer än vad jag borde. Jag kastar mig totalt handlöst ut och hoppas bara på att någon står där nere för att ta emot mig. Och jag vet att Noah alltid tar emot mig. Det blir inga fler magplask.