e m m a . h o l d e n

För ett år sedan sa min kropp ifrån. Efter flera år av psykisk utmattning så orkade den inte mer, gav bara upp. Jag minns faktiskt inte så mycket av den tiden. Bara att jag grät konstant och sov bort dagarna. Jag slussades mellan akutbesök, bup-samtal och övernattningar på bup-psykiatrin. Fick tabletter som skulle hjälpa mot den ena och det andra men som bara gjorde mig mer trött, blev sjukskriven från skolan i ett halvår, slutade äta (äter fortfarande bara ett mål om dagen) och stängde av mobilen. Och allt var så jävla förvirrande. Jag pendlade mellan att hälla i mig vin och tabletter och dunka huvudet skrikandes i väggen till att skrattandes dansa ner för gatan och älska alla löv. Jag fattade ingenting och ingen fattade mig. Bup tog mig inte seriöst och så hade jag ingen jag litade på och kunde prata med utom Noah. Jag ville inte leva och tog en överdos två gånger och hamnade på akuten. Noah har fått hämta mig från tågrälsar och bända rakblad ur mina händer.


Men nu sitter jag här - ett år senare. Fortfarande rätt så instabil och med lite fler ärr i bagaget. Jag går inte i skolan, jag äter dåligt, jag röker för mycket men har skurit ner på drickandet rejält. Jag sover fortfarande bort dagarna och svarar aldrig när mobilen ringer men det går mer och mer tid mellan mina psykbryt. Och vet ni vad? Det är inte tack vare någon läkare eller mirakeltabletter (Fluoxetin, Propavan, Atarax mm.) - Det är för att jag har hittat fantastiska människor att omge mig med. 2 honor och en liten Franco. Med dom så skrattar jag tills jag gråter och får kramp i kinderna. Med dom och massa filtar och cigg trängs jag på en alldeles för liten balkong mitt i natten och pratar tills jag tror att det inte finns något mer att säga - men orden tar aldrig slut, och med dom kan jag sova (Okej, det där lät JÄTTEMOBBAT men jag har aldrig kunnat somna i samma rum eller hos någon annan än Noah utan legat vaken ensam. Men nu däckar jag och sover som en nerklubbad säl.)


Om det här inlägget nu hade en poäng, så är det att hålla ut. 5 år av depression har jag chillat med och det kan faktiskt bli bättre. Jag har haft turen att ha Noah. Han såg fast jag inte visade något. Han har tagit på sig 875349 olika roller samtidigt (pojkvän, bästa vän, terapeut och förälder), kommit direkt när jag ringt, suttit uppe med mig så länge som jag velat, tvingat mig att äta, följt med mig till mina läkarbesök för att han vet att jag har läkarskräck och pussat på mig och sagt att jag är vacker fast jag inte trott på ett enda ord. Allt det har han gjort helt själv. Han har räddat mitt liv och jag har ingen aning om hur jag ska kunna återgälda det. Älskar dig.