e m m a . h o l d e n

För två år sedan var det här bland den olyckligast tiden i mitt liv. Jag tror att alla har haft en tid i sitt liv då man fuckat upp totalt och hatat sig själv. Men jag ska självklart alltid vara värst och tog det så långt till tablettöverdoser och en light-alkolism. Så mycket hatade jag mig själv. Och så levde jag fram tills nyligen. Tabletterna har jag lagt på hyllan, rakbladen har jag slängt och baksmällorna påminner mig om att det inte är värt att hinka i sig vin dagligen. Det är klart att allt det där fortfarande lockar (speciellt när det finns fler dåliga dagar än bra) och jag måste erkänna att jag fann det rätt så poetiskt och lagom flummigt att sitta själv mitt i natten med mitt vin, mina cigg och lite blod. Förstår precis vad folk pratar om att inspiration föds ur sorg. Men å andra sidan så förstår jag allt mumbo-jumbo om att solsken och plastpåsar i vinden också är vackert.

Förut hatade jag att känna mig ung och dum. Jag var så jäkla lillgammal att det inte var sant. Visste allt om allt, fast egentligen var jag clue-less. Nu har jag accepterat att jag inte vet ett piss, att jag lär mig varje dag och att jag inte är perfekt. Och det är inte tack vare Vecko Revyn, hjälpsamma råd eller Mia Törnblom. Det är för att jag har låtit mig själv ligga och hulka allmänt osexigt på golvet och snora ner mina kläder. Jag har aldrig varit rädd för att gråta utan låtit tårarna sprutat rakt ut i 90 graders vinkel. Kom nattbuss, kom Matte B kl 8. För jag tror nämligen att varje sorg innebär en viss kvot tårar och bearbetning. Det spelar ingen roll hur mycket man försöker strunta i det och lägga sina problem på hyllan, för det kommer bara komma tillbaka och bita en i röven så man kan lika gärna ta tag i skiten här och nu och få det överstökat. Men nog med mina visdomsord.